Förbundsredaktören har ordet (april 2012)

(ur Statsvetenskaplig tidskrift, 1/2012)

____________________________

Om statsvetenskaplig undervisning

____________________________­­

Det finns få genvägar att ta på resan mot att bli en bra och uppskattad lärare i statsvetenskap. Även om man likt en skådespelare ibland kan skylla på publiken, har man som lärare det mesta i sin egen hand. Den både breda och djupa kunskap som krävs för att få studenternas förtroende tar tid att bygga upp, liksom vanan att möta, tala inför och hantera små, stora och ibland splittrade grupper av studenter.[1]
   Men låt säga att vi (lite förmätet, kanske) kan det mesta om vårt ämne och att spänningen inför kursstarten är på lagom nivå – vilka råd och tips kan några av våra prisbelönta lärare ge till oss andra? Följ med på ett samtal[2] mellan sju lärare från skilda subdiscipliner och lärosäten.

Om undervisningens former och metoder

Det kan tyckas lite märkligt att institutionen ”föreläsning” finns kvar, långt efter att det ursprungliga syftet fallit undan – att låta boklösa, medeltida studenter få lyssna till uppläsningar direkt från den kanske i ett enda exemplar tryckta källan. Men få kurser, åtminstone på grundnivå, genomförs idag utan några inslag av föreläsningar.

   – Studenterna vill ha föreläsningar för att känna att de får valuta för pengarna. Men det är viktigt med ett aktivt deltagande för att få studenterna att ”luta sig framåt istället för bakåt”. Så jag ser till att det finns seminarieinslag i alla lektioner och föreläsningar, säger Alexa Robertson[3], docent vid Stockholms universitet.
   Så här säger Linda Berg[4], vikarierande lektor vid Göteborgs universitet.

   – Jag gillar blandningen av olika former av undervisning, men allra bäst är när man som lärare får chansen att följa studenters utveckling genom handledning, uppsatskursledning och seminarieserier.

   Anders Uhlin[5], professor vid Lunds universitet, trivs allra bäst i rollen som seminarieledare för en mindre seminariegrupp eller som handledare, individuellt och i grupp.

   – Det är då det finns goda möjligheter att få i gång en kreativ dialog och utgå från studenternas individuella lärandeprocess, men också utnyttja gruppdynamiken för att skapa en god lärandemiljö.

   Många studenter uppfattar studentaktiva undervisningsformer som väldigt krävande och föredrar traditionella föreläsningar som inte kräver så mycket egen aktivitet, menar Anders Uhlin.
   – Välstrukturerade föreläsningar som sätter in kurslitteraturen i ett bredare sammanhang och hjälper studenterna att relatera olika delar av litteraturen till varandra, och skapar entusiasm för ämnet, kan i och för sig vara en viktig del av en kurs. Det är dock viktigt att mer studentaktiva undervisningsformer som skapar bättre förutsättningar för djupinlärning inte väljs bort även om de initialt kan möta motstånd från flera av studenterna, säger Anders Uhlin.
   Rollspel är en alltmer utnyttjad form för praktisk undervisning. Särskild uppmärksamhet har kursen ”Grundlagskonventet” vid statsvetenskapliga institutionen i Göteborg fått, med inslag av just rollspel. Henrik Ekengren Oscarsson[6], professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, menar att samarbete i lärarlag är en utmärkt väg för att skapa bra kurser och rollspelsövningar.

   – Om studenterna ser att lärarna har kul ihop och tar uppgiften på allvar och har hög ambitionsnivå så smittar det direkt av sig på studenterna – och det märks direkt på deras prestationer, säger Henrik Ekengren Oscarsson.

Lärarlag och alternativ till lärarlag

Alexa Robertson har inte så många erfarenheter av att jobba i lärarlag, och tror att institutionernas ekonomi är förklaringen: fler än en lärare i klassrummet kostar pengar.

   – Men det jag har haft har varit mycket viktigt och utvecklande och jag längtar ständigt tillbaka till dessa stunder av samarbete och gemenskap. Jobbar man i lärarlag är det någon annan än studenterna som ser vad man gör; det finns någon annan att prata igenom lyckade och misslyckade lektioner med.
   Alexa Robertson hade under en termin som så kallad STINT Fellow i USA förmånen att undervisa i samband med ett särskilt program, Excellence in Teaching, på Bryn Mawr College, där hon tilldelades en avlönad student, som inte var statsvetare, men som följde hela kursen och hade en ”debriefing” med Alexa efter varje lektion.

   – Istället för att bara oroa sig för vad som skulle finnas på tentan fokuserade hon studentperspektivet och delade med sig av snacket hon hörde, om det som funkade och det som inte funkade. Varannan vecka hade hon och jag konstruktiva möten med föreståndaren för högskolans pedagogiska centrum. Det var en fantastiskt bra förmån.

   Karl Magnus Johansson har mest positiva erfarenheter av lärarlagssamarbeten.

   – Men samtidigt, på sätt och vis är det enklare på egen hand, för överblick och konsekvens – och rent administrativt.

Vad är egentligen ”god undervisning”?

God undervisning, menar flera, är sådan undervisning som ger studenter redskap att ifrågasätta och redskap som hjälper dem att göra egna, självständiga analyser av olika fenomen. Det är något annat än att bara ”ta emot och återge information”.

   – God undervisning innebär att studenter lämnar mitt klassrum med fler frågor än de kom in med – men med idéer om hur de skall kunna besvara dessa frågor! säger Alexa Robertson.

   Henrik Ekengren Oscarsson menar att ett kriterium på god undervisning är när en grupp samlas för att lösa en gemensam uppgift som leder fram till något konkret som kan presenteras i slutet av kurserna.

    – Som till exempel våra forskarrapporter som blir en kursbok i slutet på kursen i Avancerad tillämpad statistik eller de ”kommittebetänkanden” som blir slutprodukten från vårt grundlagskonvent.

   För Karl Magnus Johansson[7], professor vid Södertörns högskola, är kontakten med studenterna det avgörande:

   – God undervisning är att ”truly connect” med studenterna. Det kräver att man är väl förberedd, att man kommunicerar på ”rätt sätt” och att man bemöter studenterna med intresse och respekt.

                     

Förberedelser och engagemang

Förberedelser tycks ingen mena att man klarar sig utan. Eller ett eget starkt intresse för det man undervisar om.

   – Om jag själv inte har ett engagemang för de saker som jag undervisar om så är det osannolikt att jag ska kunna uppbåda engagemang för dessa saker bland studenterna, säger Karl-Oskar Lindgren[8], lektor vid Uppsala universitet.

   – God undervisning kräver en engagerad lärare, kunnig och väl förberedd, som lyckas förmedla en egen passion och ett eget intresse för de frågor som behandlas i kursen, säger Linda Berg. Men saker måste också fungera vid sidan och runt om mötet med studenter i lektionssalen. Bra undervisning förutsätter naturligtvis goda institutionella ramar med rimliga villkor och bra samspel med annan viktig personal som till exempel kursadministratörer och med utbildningens helhet.

Undervisningens krav på lärare och studenter

God undervisning gör studenternas lärande möjligt, hävdar Anders Uhlin, som menar att det förutsätter att läraren reflekterar över hur studenterna uppfattar kurssinnehåll och undervisningsformer och att läraren strävar efter att förändra studenternas förståelse av olika fenomen.

   – Den goda undervisningen utmärks av att lärare och studenter tillsammans skapar en lärandemiljö som uppmuntrar studenterna till att ta en djupinriktning till lärande och utveckla ett holistiskt tänkande. Därmed präglas den goda undervisningen mer av studenternas egen aktivitet än passivt lyssnande till en föreläsare, säger Anders Uhlin.

   Hans recept är att planera och genomföra undervisning och examination på ett sådant sätt att det blir möjligt för studenterna att nå högt ställda lärandemål – som till exempel förmågan att analysera, teoretisera, generalisera och reflektera. Utifrån denna pedagogiska filosofi är läraren snarast en mentor som ska inspirera och vägleda studenterna i deras sökande efter kunskap och färdigheter.

    – Den goda undervisningen präglas av att den förmedlar ett kritiskt förhållningssätt till samhällsvetenskaplig litteratur och övar studenternas analytiska förmåga. Det innebär att det är viktigt att kritiskt diskutera kurslitteraturen utifrån vetenskapliga kriterier.

Svårt att skriva ut alltid lyckade recept

Flera av lärarna återkommer till att det är svårt att luta sig tillbaka efter en lyckad kurs, i ett slags förvissning om att kursen nu inte behöver utvecklas och förändras. För kursen blir annorlunda nästa gång, eftersom klassen inte kommer att vara densamma, eftersom några böcker måste bytas ut, eftersom lärarlaget förändras, eftersom kursen flyttas till en annan del av utbildningen etc.

   – Och varje gång jag förbereder mig för nästa föreläsning, seminarium eller kurs undrar jag om det kommer att lyckas eller inte – vilket säger mig att jag aldrig har hittat ”Receptet med stort R”. Det innebär ett stressmoment men också något som gör att jag aldrig blir uttråkad av mitt jobb, säger Alexa Robertson.

   – Något som fungerar bra är när vi tar ett lite banalt exempel och ”packar upp det”, och gör vetenskap av det, säger Alexa Robertson. Medier och politik som jag undervisar i är ett tacksamt ämne – alla är ”experter” eftersom vi alla är mediekonsumenter. Nästan vilken nyhet eller artikel som helst kan bli inkörsport till en diskussion om saker som annars kan upplevas som abstrakta för vissa studenter. Medieforskning är kanske inte riktigt ”mainstream” inom svensk statsvetenskap, men den innehåller allt som statsvetarna intresserar sig för – frågor om makt, demokrati, representation, identitet, globalisering, den offentliga sfären, ansvar osv.

   Alexa Robertson möter ofta många utbytesstudenter i sitt klassrum.

   – Och mångfalden blir en pedagogisk resurs. Studenterna jämför sina erfarenheter av olika politiska kulturer och mediekulturer – och genom grupparbeten får de konfronteras med de många saker de annars tagit för givna.

Kursutveckling genom tvärvetenskap

Enligt Linda Berg är samarbete över disciplinerna den mest utmanande och stimulerande vägen till bättre kurser och program.

   – Det är på samma gång det svåraste men också den mest spännande formen av kursutveckling att skapa genuint tvärvetenskapliga kurser, där förståelsen för komplexa samband ofta förutsätter att vi ser på samma fenomen från olika håll, med olika glasögon. En riktigt bra kurs, menar Linda Berg, gynnas därför av att lärare från olika ämnen bidrar med sina ämneskunskaper och traditioner och av att alla lärare behöver sätta sig in i varandras forskning och undervisningstraditioner. Tillsammans skapar lärarna något som är större än de olika delarna, det vill säga genuin tvärvetenskap och inte olika delkurser staplade på varandra. På så sätt blir kursen en kurs vars helhet är större än summan av delarna.

   – Det är utmanande och tidskrävande men otroligt givande när det fungerar!

   Fördelarna, menar Linda Berg, är kvaliteten och studenternas ökade förståelse för komplexa samband när samma fenomen studeras från olika håll. Lärare bidrar med sina unika ämneskunskaper och olika erfarenheter av synen på utbildning och forskning.

   Nackdelarna är att det tar längre tid och kräver mer fingertoppskänsla och samarbetsförmåga att överbrygga olika traditioner och forskningsbredd.

   – Dessutom är ofta de institutionella strukturerna – i alla fall på de större universiteten –

uppbyggda kring ämnestillhörighet, vilket kan försvåra för tvärvetenskaplig utbildning när inte alla institutioner stödjer ett sådant arbete och inte släpper till tillräckliga lärarresurser, säger Linda Berg.

   Det är också så att incitamentsstrukturer i form av meriteringsvärde ofta gynnar det renodlat ämnesdisciplinära och de ensamt kursansvariga.

   – Det senare är märkligt på många sätt eftersom de flesta som sysslat med både och, vet att det är enklare att utveckla en kurs ensam, liksom att det går tvärs emot den uppmuntran till tvärvetenskap som finns från centralt håll, säger Linda Berg.

Om examensformer

Salstentor (som ett verktyg att mäta och betygsätta studenternas prestationer) har fört en tynande tillvaro på våra lärosäten. Men salstentor fångar något som andra examinationsformer missar. 

   – Salstenta är inte populärt bland studenterna men när vi avskaffat det på nästan hela grundutbildningen ställde vi oss frågan om det inte någonstans vid något tillfälle borde vara en regelrätt salstenta. Pluralism i examensformer är mer rättvist, säger Henrik Ekengren Oscarsson.

   Alexa Robertson har i många år använt case som examinationsform, vilket varit uppskattat av studenterna (även om dessa examinationer krävt mycket av studenternas tid – och av läraren).

    – Det kan hänga ihop med stigande ålder, men jag har också oroat mig på senare år vad gäller kunskapen som studenterna tar med sig när de lämnar klassrummet. Jag tror att de flesta har fått träna på sin analytiska förmåga, men jag undrar ofta om de verkligen kan det som de borde kunna? Jag måste erkänna att jag ibland funderat på att införa tenta, för att vara säker på att studenterna förstått ämnets centrala debatter och begrepp, säger Alexa Robertson.

Undervisning och forskning

Ibland förs idén fram om en renodlad lärarroll på våra samhällsvetenskapliga fakulteter. Och några av statsvetenskapliga universitets- och högskolelärare är just det, lärare, med bara blygsam andel egen forskning. Henrik Ekengren Oscarsson uttrycker sig frankt om betydelsen av lärarnas närhet till forskning.

    – Tappar du kontakten med forskningsfronten är du körd som lärare i statsvetenskap. Alla skall vara forskande lärare. Studenterna skall förvänta sig att läraren framför dem också bedriver egen forskning. Ingen kunskap kan berättas om utan att berätta om hur den kommit till!

   – Det är mycket viktigt att undervisningen är forskningsanknuten och forskningsbaserad, säger Karl Magnus Johansson.

   – Jag tycker att undervisning, särskilt på mastersnivå, förutsätter närhet till den egna forskningen för att underlätta den fördjupning och forskningsanknytning som eftersträvas, säger Linda Berg.

Om nivåskillnader och studieovana studenter

Flera lärare använder sig av e-post som ett komplement till undervisningen i lektionssal. E-posten blir bland annat ett verktyg för att möta och föra dialog de studenter som inte vill eller vågar ta plats i klassrummet, trots att de sitter på många frågor, och som känner sig osäkra.

   I Göteborg är det inför avancerade kurser vanligt med så kallade recap-föreläsningar.

   – Det gör vi för att samla ihop gruppen inför de olika kursmomenten och där ger vi tydliga instruktioner om vad som krävs för att tillgodogöra sig undervisningen. Det är viktigt, särskilt när vi som lärosäten ”lånar” studenter av varandra, säger Henrik Ekengren Oscarsson.

   Karl-Oskar Lindgren menar att nivåskillnader är ett problem som inte har någon direkt lösning.

   – Man får väl helt enkelt försöka hitta en nivå som är rätt för de flesta. Risken med detta är dock att ingen blir riktigt nöjd.  

   De möten som Alexa Robertson har haft mest extra arbete med är inte dem med studenter från det vi kallar studieovana grupper, utan med studenter från andra vetenskapliga kulturer.

   – I många länder lär man studenterna att plikttroget skriva ned vartenda ord som professorn säger och rabbla upp dem igen på tentan eller i uppsatsen. Det är väldigt svårt att lära sådana studenter att göra en självständig analys. Man kan inte säga att de är studieovana, men de är ovana inför studier som bedrivs på svenska lärosäten. För dem gäller det att vara supertydlig med det som efterfrågas, samt att hitta på uppgifter som gör att de tvingas träna på självständiga analyser, säger Alexa Robertson.

Studenternas rädsla att tala inför grupp

Det finns säkert många lärare i statsvetenskap som idag föreläser obehindrat inför fullsatta auditorium – men som studenter en gång våndades inför uppgiften att presentera en uppgift inför en handfull klasskamrater.

   Vägen till att få fler studenter att våga tala kan vara att låta större grupper delas in i mindre för samtal utanför klassrummet. Ibland kan det räcka med några lyckade försök för att låsa upp knutarna.

   – Jag hade nyligen en student som hade läkarintyg på att hon inte kunde prata inför grupp. Efter två veckor där lektionsarbetet förbereddes i mindre grupper utanför klassrummet deltog hon aktivt framför alla oss andra. Jag blev jätteglad när hon valde att försvara C-uppsatsen med alla andra, och inte i enrum som hon hade rätt till. Man skall känna uppmuntran, inte tvång, säger Alexa Robertson.

   – Det brukar hjälpa att säga att det inte är talang som styr det där, säger Henrik Ekengren Oscarsson. Endast hårt arbete och noggranna förberedelser. Jag uppmanar alla att öva på sina framträdanden framför spegeln och klocka dem. I det här sammanhanget är det okej att lyckas; värre är om de kommer ut på arbetsmarknaden utan att kunna hålla en begriplig femminuters presentation.

   – Jag ger dem direkta men inledningsvis enkla frågor för att övervinna sin rädsla, säger Karl-Oskar Lindgren.

Praktiska tips för deltagande

Linda Berg säger att hon med sin undervisning vill väcka tankar, utmana föreställningar och diskutera svåra frågor.

   – I seminarieform är det där enklare, men under föreläsningar lägger jag ibland in bikupediskussioner, eller låter studenterna med hjälp av röda och gröna lappar få svara på frågor eller gissa om till exempel statistik för att undvika för mycket passivitet och göra även de mer tystlåtna deltagande, säger Linda Berg.

   Anders Uhlin lägger ner ganska mycket tid i början av en ny kurs på att diskutera det gemensamma ansvaret för att skapa en så god lärandemiljö som möjligt. Det handlar om att skapa en öppen och tillåtande seminariekultur där alla känner att de kan bidra och uppmuntrar varandras inlägg.

   – Jag talar om att jag själv fortfarande kan känna ett obehag inför att tala i en grupp och att det är något naturligt. Genom att vara väl förberedd och ha tänkt igenom vad man vill säga innan seminariet blir det lättare att faktiskt begära ordet. Samtidigt uppmanar jag dem som vet med sig att de talar mycket och gärna att vara något återhållsamma och ge utrymme åt dem som inte finner det lika naturligt att ta plats.

   Anders Uhlin försöker också skapa ett avslappnat diskussionsklimat där det är tillåtet att säga konstiga saker och staka sig utan rädsla att det ska påverka betyget. Förberedande diskussioner i små grupper om 2-3 studenter är ett annat klassiskt sätt att få med samtliga studenter i diskussionen.

   – Genom att markera att muntliga presentationer inte är en del av examinationen på kursen kan man avdramatisera situationen och förhoppningsvis göra det lättare för alla att tala inför gruppen, säger Anders Uhlin.

Läraryrkets bekymmer…

Linda Berg uttrycker viss oro över att incitamentsstrukturerna så tydligt premierar forskning över utbildning.

   – På sikt riskerar det att undergräva den goda utbildning som i sig är en förutsättning för att få fram framtidens goda forskare. Det handlar om allt från resurstilldelning, meritvärderingar och anställningsförhållanden, till mer kulturella aspekter som synen på undervisning hos enskilda och kollektivt på institutioner. Undervisningens förutsättningar och status behöver stärkas, säger Linda Berg, som menar att hårt slit med att utveckla framgångsrika program och kurser borde löna sig meritmässigt.

   – Mycket har hänt när det gäller kraven på oss som lärare, i form av nya förväntningar på genomströmning, nya regelverk med lärandemål och betygskriterier, och det är positivt, tycker jag, säger Alexa Robertson.

   – Men det som är tämligen oförändrat är att ingen verkar bry sig om hur eller vad jag gör i klassrummet – utöver studenterna. Jag har aldrig haft en genomgång med en studierektor om alla kursvärderingar som jag plikttroget har lämnat in – och jag har avverkat minst fyra studierektorer över åren. Och prefekterna har intresserat sig ännu mindre. Alla säger att jag är bra pedagog utan att ha kunnat bilda sig en egen uppfattning. Det är mycket tråkigt, tycker jag, säger Alexa Robertson.

   – Jag tycker det är tufft när studenterna inte ”håller måttet”, när man då blir demoraliserad, så att säga, av studenter som inte har den rätta attityden till studier på denna nivå, säger Karl Magnus Johansson.

… och läraryrkets glädjeämnen

– Roligast är när man flera år efteråt träffar på studenter som berättar att de i efterhand har insett vilken nytta de hade av en kurs de kanske uppfattade som lite jobbig när det begav sig, eller att man var den lärare som gjorde störst intryck på dem under hela utbildningen, eller den omedelbara reaktionen i ett klassrum när man märker att ett komplicerat samband går hem, eller att en student som haft svårt att förstå något plötsligt fattar, eller att något de trott varit enkelt/tråkigt visade sig vara mycket mer intressant än de trott och de vill stanna kvar efteråt och diskutera mer, säger Linda Berg.

   – Och när man får e-mail mitt i natten, eller en månad eller ett år efter kursen slutat, från en student som skriver "jag har funderat på vad du sade och...", säger Alexa Robertson.

   – Att i slutet av en kurs kunna läsa i en 150 sidor lång kursbok med forskarrapporter som håller mycket hög klass gör mig mycket stolt, säger Henrik Ekengren Oscarsson.

   – Roligast, det är att uppleva studenter som utvecklas, som vill lära och verkligen vill utvecklas, och gör det, säger Karl Magnus Johansson.

   – De kursvärderingar jag värderar högst, säger Alexa Robertson, är de som pågår länge och som jag får från de duktiga studenterna som inte fått ett särskilt bra betyg när vi möttes i klassrummet – men som skriver till mig flera år senare och berättar att de har grubblat på feedbacken som de fick av mig, och kommit fram till att det var helt rätt att de inte fick spets den där gången. Flera av mina ”besvikna studenter” har hållit kontakt med mig i många år och det har varit givande att följa deras utveckling – även om deras löneutveckling gör mig som universitetslektor grön av avund.

MAGNUS ERLANDSSON, FÖRBUNDSREDAKTÖR

---

[1] Före mitt eget allra första undervisningstillfälle ringde studierektorn och frågade om han fick sitta med. Den förhöjda nervositeten sjönk när studierektorn tog rollen som diskussionsglad student.

[2] Texten bygger på en enkät med frågor om undervisning till de i texten citerade lärarna, sänd via e-post (så ”samtal” är möjligen en något missvisande etikett).

[3] Mottagare av Stockholms universitets individuella pedagogiska pris 2004.

[4] Belönad 2011 (som lärare på Europaprogrammen) med Göta Studentkårs individuella pedagogiska lärarpris.

[5] Anders Uhlin utsågs 2011till Excellent Teaching Practitioner av Samhällsvetenskapliga fakulteten på Lunds universitet.

[6] Belönad 2006 (tillsammans med Andreas Bågenholm och Elin Naurin) med Göteborgs universitets pedagogiska lagpris för kursen "Grundlagskonventet".

[7] Mottagare 2011 av ”Gullegripen”, Södertörns högskolas studentkårs pedagogiska pris.

[8] Mottagare 2001 av Uppsala universitets pedagogiska pris.

Förbundsredaktören har ordet (januari 2012)

(Utdrag ur Statsvetenskaplig tidskrift, nr 4/2011) 


Enligt Högskoleverkets analys av Statistiska centralbyråns statistik (SCB) viker lärare och forskare vid universitetens och högskolornas humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteter 33 procent av sin arbetstid till att forska och tre procent av arbetstiden åt att ansöka om forskningsmedel (vilket alltså motsvarar knappt en tiondel av den tid som ägnas åt forskning).[1] Var just statsvetenskapens lärare och forskare hamnar går inte att avgöra av Högskoleverkets studie, eftersom den bara redovisar siffror på aggregerad humanistisk-samhällsvetenskaplig nivå. ”Känslan”, som SCB inte mäter, säger mig att det i våra korridorer viks mer än de på pappret lite futtiga tre procenten åt att äska medel. Men den känslan är kanske kopplad till ett annat svårmätt fenomen: hur de där tre procenten lyfter från den beviljade ansökarens axlar men tynger den avslagnes.

                      

Hur mycket tid lärare och forskare ägnar åt sociala medier blir kanske en uppgift för kommande SCB-enkäter – för några tycks dessa verktyg för den tredje uppgiften ta mer än tre procent av arbetstiden i anspråk, illustrerat i en text av Cecilia Garme om svensk politik, svenska statsvetare och Twitter, publicerad i Statsvetenskaplig tidskrift nr 4/2011

MAGNUS ERLANDSSON

INSTITUTIONEN FÖR GLOBALA STUDIER,

MALMÖ HÖGSKOLA 

---

[1] Högskoleverket (2011), Tio procent av forskningstiden ägnas åt att ansöka om forskningsmedel, 2011-11-22, rapport byggd på statistik från Statistiska centralbyråns undersökning om forskning och utvecklingsverksamhet vid universitet och högskolor (http://www.hsv.se/download/18.7dac986013389229f6e80003415/statistisk-analys-ansokan-FoU-medel-2011-11.pdf).

Förbundsredaktören har ordet (oktober 2011)

(Utdrag ur Statsvetenskaplig tidskrift, nr 3/2011) 


Även DN Debatt blir ibland – likt målsättningen med dessa förbundssidor – ”ett forum för diskussion om svensk statsvetenskap och dess utövare”[1]. Bo Rothstein och Mats Alvesson, professor i statsvetenskap respektive företagsekonomi, hävdade på just DN Debatt att på grund av ”den systematiska intellektuella inaveln” – och att inget universitet i landet kan erbjuda en ”internationellt gångbar forskarutbildning” i statsvetenskap – har Sverige alldeles för få ”verkligt skickliga forskare”, därtill för många professorer som egentligen inte lever upp till sin titel.[2]

Artiklar mått på välstånd

Att det är angeläget och bråttom med en förändring slås an i debattartikelns första mening – verkligt skickliga forskare i statsvetenskap (och företagsekonomi) är nämligen en förutsättning för ”länders välstånd”. Eftersom skickligheten hos forskare enligt författarna kan bedömas utifrån ”de kriterier som är gängse i det internationella forskarsamhället” blir den logiska slutsatsen att ju fler artiklar från svenska statsvetare som publiceras och (framförallt) citeras i internationella tidskrifter – desto högre svensk BNP och levnadsstandard.

Om sambandet verkligen finns där må man kanske förstå författarnas iver. Men det finns rimligen fler och viktigare faktorer än antalet tidskriftsartiklar bakom länders utveckling och välmåga. Och en verkligt skicklig statsvetare och en verkligt skicklig företagsekonom bör ha många intressanta och bärkraftiga idéer, utifrån sina respektive discipliner, om vad som på olika politikområden skapar eller motverkar välstånd – idéer som de till exempel kan föra fram i en debattartikel i Dagens Nyheter.

Kritisk hållning

En annan möjlig förväntan vi kan ha på en statsvetare och en företagsekonom är kanske en kritisk hållning till politikens mål och medel? Skapar konkurrens god forskning? Bör svensk forskningspolitik ha som mål att frambringa världsledande forskare och forskningsmiljöer? Är det rimligt att vägen dit i så fall går genom att få fram så många internationellt publicerade och (framförallt) citerade artiklar som möjligt? (Åtminstone det senare tycks vara ett typiskt utslag av den ”tomhetens triumf” som Mats Alvesson skrivit så dräpande om.[3])

Regeringen gjorde i sin forskningsproposition från 2008 en nykter analys: ”Det är naturligtvis statistiskt orimligt att svensk forskning ska vara bäst i världen på alla områden”[4]. Något mer kontroversiellt är kanske att svensk forskning ”till stor del” ska bedrivas ”inom områden som har eller har förutsättningar att få betydelse för människors välfärd, samhällets utveckling och näringslivets konkurrenskraft”.[5] (Om regeringen också uttalat att statsvetenskap och företagsekonomi därför inte är prioriterade forskningsområden, hade vi säkert sett fler debattartiklar från dessa läger.)

Men inte heller regeringen problematiserade det allt överskuggande måttet på vetenskaplig kvalitet: citeringar. Trots att svensk vetenskaplig publicering fortfarande, tillsammans med den från Schweiz, är högst i världen per capita och trots att antalet artiklar från Sverige hela tiden ökar – har, som det heter i propositionen, ”kvaliteten mätt som citeringsanalys haft en negativ trend under de senaste 25 åren”[6]. Vi har alltså sedan länge en väl fungerande svensk artikelindustri, men lyckas inte få andra artikelförfattare att citera oss i tillräcklig omfattning. Det är först med citeringarna, det menar alltså även regeringen, som effekten kommer på nationalräkenskaper och välståndsindex!

Kvaliteten utslagsgivande

Professorer som gör skäl för sina titlar vill förstås inte att de som inte gör det ska få kalla sig professorer, eftersom det gör titeln mindre märkvärdig och eftersträvansvärd – bra vore kanske om professorsutnämningar återfick sin karaktär av adlande, om det kunde sporra fler till akademiska stordåd. De bästa (enligt det mått som just nu är gängse) tycker förstås att kvalitet (enligt det mått som nu är gängse) ska vara avgörande vid anslagsfördelning och tjänstetillsättningar. Från de bästa ska man kanske inte vänta sig kritik mot de kriterier som fört dem dit de är idag.

Andra möjliga värden

Å andra sidan, om man som mer eller mindre opublicerad och ociterad, därtill långt från den mest urvattnade professorstitel, formulerar kritik mot publicerings- och citeringsskraven får man nog räkna med att inte tas på allvar. Men nog finns en risk att andra angelägna värden ställs åt sidan om internationella citeringar ska vara alltings mått?

·         Vad händer med svenskan som forskningsspråk?[7]

·         Vad händer med samhällsvetenskapernas intresse för svensk empiri?

·         Vad händer med skyldigheten att göra forskningen samhällsrelevant?

·         Hur stävja böjelsen att masspublicera snarlika artiklar i olika tidskrifter?

·         Vad säger antalet citeringar egentligen om förmågan att utveckla sin institutions forskning och utbildning?

·         Och råder inte ett slags intellektuell inavel också emellan de rikligen citerade?

Många tokstollar på varje geni

Om det stämmer, som i en läsarkommentar till Rothsteins och Alvessons artikel, att mycket värdefullt nytänkande kommit från den lilla grupp människor som inte trodde på sin samtids sanningar, men att 99 procent av medlemmarna i denna skara var helt ute och cyklade – då finns det kanske också nu bara en promille, eller färre än så, vars spelrum och utrymme är särskilt viktigt för både vetenskap och samhälle[8]. Huruvida ett stopp för universiteten att anställa de egna doktorerna och koncentrera forskarutbildningen till ett mindre antal lärosäten (artikelförfattarnas lösningar på den vikande citeringstrenden), också påverkar möjligheterna att finna de verkligt skickliga forskarna, det låter jag vara osagt. Om du tror dig funnit någon som passar in i den beskrivningen – var inte så säker på att det är professorstiteln som hägrar, och tänk efter en extra gång innan du tynger henne med krav på publicering!

MAGNUS ERLANDSSON

STATSVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

OCH SCORE, STOCKHOLMS UNIVERSITET

---

[1] Mottot för förbundssidorna är hämtat från Statsvetenskaplig Tidskrift 2010, årg. 112, nr 1, s 114. (Den läsare som minns och saknar några av de teman som utlovades i samma nummer får vänta lite till.)

[2] Rothstein, Bo och Alvesson, Mats (2011), ”Intellektuell inavel hot mot forskningen i Sverige”, DN Debatt, 2011-08-29.

[3] Alvesson, Mats (2006), ”Tomhetens triumf – Om grandiositet, illusionsnummer och nollsummespel.” Bokförlaget Atlas.

[4] Proposition 2008/09:50: Ett lyft för forskning och innovation, s 21.

[5] Proposition 2008/09:50: Ett lyft för forskning och innovation, s 21.

[6] Proposition 2008/09:50: Ett lyft för forskning och innovation, s 21.

[7] Se till exempel Demker, Marie (2008), ”Svensk statsvetenskap – en fruktbar utmark eller endast

en exploaterad periferi” i Statsvetenskaplig Tidskrift, årgång 110, 2008/4, s 426f.

[8] Läsarkommentar till DN Debatt-artikel av Bo Rothstein och Mats Alvesson (”Intellektuell inavel hot mot forskningen i Sverige”), 28 augusti 2011, signerad Modesty Blaise (http://www.dn.se/debatt/intellektuell-inavel-hot-mot-forskningen-i-sverige#article-readers)

Förbundsredaktören har ordet (juni 2011)

(Utdrag ur Statsvetenskaplig tidskrift, nr 2/2011) 


Förvaltningsforskare, men säkert även andra akademiker, praktiker och samhällsintresserade medborgare, förvånas ofta över politikers (och deras närmaste tjänstemäns) uppfinningsrikedom i fråga om att styra och utvärdera sin förvaltning. Grovt sett kan modellerna för förvaltningsstyrning föras till antingen detaljstyrning, med litet manöverutrymme för förvaltningen och svagt politiskt intresse för utvärdering, eller till målstyrning med större manöverutrymme för förvaltningen och starkt politiskt intresse för utvärdering. De flesta förvaltningspolitiska system kombinerar inslag från bägge dessa ideal. Och kombinationsvalen är konsekvensrika – inte bara för förvaltningsforskare.

Kvalitet på högskolorna

Regeringen uppmanade för ett par år sedan Högskoleverket att ta fram ett system för kvalitetsutvärdering av landets högskoleutbildningar. Det är nu sjösatt och från och med årsskiftet ska Högskoleverket bedöma samtliga svenska högskoleutbildningars resultat. Resultat i högre utbildning är inte alldeles enkelt att mäta, ett problem som Högskoleverket löst genom att definiera resultat som ”i vilken utsträckning studenternas faktiska studieresultat motsvarar de förväntade studieresultaten”[1]. De förväntade studieresultaten finns enligt Högskoleverket uttryckta i den så kallade examensbeskrivningen som gäller för den aktuella utbildningen, listade i bilaga 2 i Högskoleförordningen (1993:100). Målen är där uppdelade i en för lärare och elever nu välkänd triptyk: kunskap och förståelse, färdighet och förmåga samt värderingsförmåga och förhållningssätt. Så här lyder förordningstexten:

”För kandidatexamen skall studenten

·         visa kunskap och förståelse inom huvudområdet för utbildningen, inbegripet kunskap om områdets vetenskapliga grund, kunskap om tillämpliga metoder inom området, fördjupning inom någon del av området samt orientering om aktuella forskningsfrågor

·         visa förmåga att söka, samla, värdera och kritiskt tolka relevant information i en problemställning samt att kritiskt diskutera företeelser, frågeställningar och situationer, att självständigt identifiera, formulera och lösa problem samt att genomföra uppgifter inom givna tidsramar, att muntligt och skriftligt redogöra för och diskutera information, problem och lösningar i dialog med olika grupper, och visa sådan färdighet som fordras för att självständigt arbeta inom det område som utbildningen avser

·         visa förmåga att inom huvudområdet för utbildningen göra bedömningar med hänsyn till relevanta vetenskapliga, samhälleliga och etiska aspekter, visa insikt om kunskapens roll i samhället och om människors ansvar för hur den används, och visa förmåga att identifiera sitt behov av ytterligare kunskap och att utveckla sin kompetens.”[2]

Uppsatsläsning en masse

De faktiska studieresultaten hoppas Högskoleverket kunna fånga genom att granska studenternas självständiga arbeten, utvalda genom slumpvisa stickprov, 5-24 arbeten per utbildning. Den här räkneövningen är lite skakig, men låt säga att varje utbildningsområde (ca 150 stycken) finns representerat på fem olika institutioner och att från varje institution ska tio självständiga arbeten granskas – då skulle det betyda att hela 7500 uppsatser ska läsas och bedömas under de följande tre åren (alla utbildningar ska vara bedömda till utgången av 2013). Ta den siffran med en nypa salt – klart är ändå att administrativt monster krävs för att hantera denna totalutvärdering: med, som det heter på Högskoleverkets hemsida, webbmöten, samrådsmöten, upptaktsmöten, bedömarrekrytering, bedömarutbildning, pilottestning och metodutveckling. Dessutom är de självständiga arbetena inte de enda bedömningsgrunderna, till dessa läggs även enkäter till tidigare studenter, institutionernas självvärderingar – och platsbesök (750 stycken med kaffe och kaka, om min räkneövning håller streck)!

Resultatet av resultatet

De institutioner och utbildningar som i slutändan får betyget ”mycket hög kvalitet” kan bli föremål för en belöning, en ”kvalitetspeng”, medan de som visat ”bristande kvalitet” kan få antingen indraget examenstillstånd eller minskade resurser – enligt principen att de som är bäst ska få möjlighet att dra ifrån och de som är sämst aldrig ska få resurser nog att komma ifatt. Det här strider kanske mot någras fördelningspolitiska uppfattning om rättvisa och likvärdighet, men med motsatt princip, att medel skulle omfördelas från hög- till lågpresterande, finns risken (menar konstruktörerna, åtminstone implicit) att de bästa istället skulle anstränga sig för att försämra sina resultat.

Uppsatsläsning en masse

Alla målen i förordningen ovan kanske inte förväntas vara uppfyllda i en och samma uppsats, men så snart en granskare blir selektiv måste ju alla andra granskare också bli det, för jämförbarhetens skull. Och åtminstone min uppfattning av kandidatuppsatser är att de är lite som fingeravtryck, ingen är den andra lik. Jag har också sett uppsatser som uppfyller nära alla kriterier i förordningen, men som av andra skäl fått ett lågt betyg – och tvärtom. Utvärderingen har säkert fått många institutioner att tänka till kring kvalitet på utbildning och uppsatser. Men risken är att man nu stirrar sig blind på (den ju egentligen strömlinjeformande) förordningen och uppmanar studenterna att hellre skriva texter där punkterna är avprickade än att visa sin skapande begåvning – större, alltså, att tänka rätt i boxen än fritt utanför den.

Fri och ofri skolmarknad i England

Även om Högskoleverket (till exempel i sitt yttrande över senaste långtidsutredningen[3]) ibland säger att det samhällsekonomiska nyttoperspektivet behöver kompletteras med andra värden när utbildningssystem utvärderas, är vi nog många på universitet och högskola som har känslan av att just det samhällsekonomiska nyttoperspektivet får ett allt större genomslag i politik för och i utvärdering av utbildning. Den känslan är nog än starkare i England, där koalitionsregeringen till högljudda protester drivit igenom höjda universitetsavgifter (en termin på Cambridge kostar nu över 200 000 kr) och kraftigt sänkta basanslag för samhällsvetenskap och humaniora. De engelska politikernas säregna mix av detalj- och målstyrning i utbildningspolitiken illustreras av att man där försöker skapa ett slags fri marknad för högre utbildning, samtidigt som man inte drar sig för att ingripa i denna marknad – det kommer till exempel inte vara tillåtet för alla universitet att höja sina avgifter, och den engelska regeringen har luftat planer på att inrätta en ny, mäktig organisation med befogenheter att finansiera och konstruera särskilda utbildningar, stänga institutioner som inte lever upp till målen (om till exempel hur många avhopp som ska tillåtas på en utbildning) och hantera studenters klagomål.[4] 

Forskningens nytta

Det heter nu också att vid fördelning av engelska forskningsmedel ska forskningens konsekvenser och nytta för samhället spela roll (man är så precis att man säger att en femtedel av varje individuell anslagsgranskning ska vikas åt det sökta arbetets ”impact”). Kritiker tror detta framgent kommer leda till att bara nyttan för näringslivet och de just då sittande politikerna kommer att vägas in – och då ligger samhällsvetenskaperna och humaniora risigt till. För den engelska statvetarartikelns samhällsnytta är säkert lika svårmätt som resultatet på den svenska kandidatuppsatsen.

”That the importance of the humanities cannot be registered on a spreadsheet shows the limitations of spreadsheets, not of the disciplines being measured.”[5]

MAGNUS ERLANDSSON

STATSVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

OCH SCORE, STOCKHOLMS UNIVERSITET

---

[1] http://www.hsv.se/kvalitet/utvardering.4.7b18d0f311f4a3995d57ffe3709.html, per den 16 juni 2011.

[2] Högskoleförordning (1993:100), bilaga 2

[3] http://www.hsv.se/download/18.27d86368130216405a680002741/13-1948-11-yttrande-langtidsutr.pdf, per den 16 juni 2011.

[4] Pears, I (2011), After Browne, i London Review of Books, Vol 33, No 6, 17 mars 2011, (http://www.lrb.co.uk/v33/n06/contents).

[5] Pears, I (2011), After Browne, i London Review of Books, Vol 33, No 6, 17 mars 2011, (http://www.lrb.co.uk/v33/n06/contents).

Förbundsredaktören har ordet (mars 2011)

(Utdrag ur Statsvetenskaplig tidskrift, nr 1/2011) 


I P1:s Filosofiska rummet intervjuades i höstas den amerikanske filosofiprofessorn Massimo Pigliucci[1]. Samtalet kretsade kring rationalitet, kritiskt tänkande och vetenskapens ansvar. Vår längtan efter att underkasta oss ideologier, fallenheten att hoppa från fenomen till slutsatser trots att kausaliteten saknas, och att oreflekterat lita till auktoriteters argument, får Pigliucci att längta efter ett samhälle mer präglat av kritiskt tänkande. I sin bok ”Nonsense on Stilts: How to Tell Science from Bunk”[2]^,[3], skriver Pigliucci att kritiskt tänkande måste läras ut till varje generation, för det kommer (rimligen) aldrig bli en del av våra medfödda egenskaper. Han vidgår att vi ser mer av förnuftiga resonemang och mer av öppen diskussion nu än förr, men fundamentalism lockar bakom varje hörn, och vi har inte långt bak i tiden till 1900-talets värsta katastrofer – förklarade av att många människor mer eller mindre frivilligt anslöt sig till stränga, strikta och förgörande ideologier.

Struntpratsdetektor

När studenterna lämnar seminarierummet uppmanar Pigliucci dem att inte stänga av sin ”Baloney Detector”. Pigliucci liknar konsten i kritiskt tänkande vid att lära sig köra bil; det kräver hårt arbete i början, sen går det av sig själv. Kritiskt tänkande gör dig uppmärksam på när någon försöker få dig att tro och tycka något utan giltigt belägg. Men använd detektorn med urskiljning (det sociala livet kräver ju en viss acceptans för eget och andras struntprat). Nyttja den när du väljer parti, innan du bokar tid hos homeopaten – eller när du försöker avgöra vilken av alla statsvetares utsagor som har verklig bärkraft.

Eftersom vetenskapsmän och forskare har ett särskilt stort förtroende bland medborgarna har de också ett särskilt stort ansvar. Och enligt Pigliucci tål detta förtroende och ansvar bara ett visst antal fel och nonsensutsagor. Efter det är auktoriteten förlorad, förbrukad, och med ”rätt” betingelser finns risken att medborgarna istället vänder sig till demagogerna, som sedan slungar tillbaka samhället några hundra år eller så. (Begrunda detta, du statsvetare som sagt något som inte stämmer eller som kan klassas som trams!)[4]

Svensk statsvetenskap – ett ämne i tiden?

Pratiga eller ute-och-cyklande statsvetare var inget uttalat tema när svensk statsvetenskaps hälsotillstånd och framtid debatterades under Statsvetenskapliga förbundets årsmöte och 40-årsjubileum i Göteborg.[5] Men väl statsvetarnas särskilda, och enligt Marie Demker nu dessvärre bristfälliga, ansvar och förmåga att vara just detektorer som avslöjar maktens gallimatias. ”Makten i form av de samhälleliga strukturerna och institutionerna har vi (…) alldeles för godtroget (…) förhållit oss neutrala till”[6]. Det bor en potentiell maktkritiker i varje statsvetare, men få svenska statsvetare ser nu maktkritiken som sin huvuduppgift. Möjligen hänger detta delvis samman med förändrade incitamentsstrukturer och reviderade kriterier i bedömningen av vetenskaplig kvalitet (vilket också var teman under årsmötets debatt). Det är betydligt lättare att ranka och gradera genom att räkna antalet engelska artiklar eller att avgöra i vilken utsträckning en artikel bidrar till inom-disciplinär (om än internationell) forskning, än att bedöma i vilken mån forskningsresultaten blottlägger missförhållanden och bidrar till ett bättre, mer effektivt, rättvist eller jämställt samhälle. Bäst att som forskare satsa på det förra, alltså. (Även om några i panelen uppmanade statvetarkåren att samlas kring ett försök att förändra och påverka incitamentsstrukturerna.)

Fokus på metod

I sin avhandling visar idé- och lärdomshistorikern Rangnar Nilsson hur sakkunnigutlåtanden från 1960- och 1990-talen och i samband med tjänstetillsättningar i statsvetenskap, litteraturvetenskap och fysik har skiljt sig åt.[7] För fysiken var resultaten den viktigaste bedömningsgrunden, för litteraturvetenskapen materialen. Och för statsvetenskapen? Metoden, förstås! Till skillnad från de bägge övriga disciplinerna lades för de statsvetenskapliga tjänsterna heller ingen vikt vid den eventuella samhällsrelevansen i den sökandes forskningsresultat. Det heter i en sammanfattande artikel som Nilsson skrivit utifrån avhandlingen att statsvetarna ”inte i någon period [anknöt] till externa aktörer vid värderingen av resultat”.[8] Även en av årsmötets paneldebattörer, Lauri Karvonen, menade att den svenska statsvetenskapens metod- och teorifokus har varit till förfång för den relevans disciplinen skulle kunnat ha haft för det omgivande samhället.

Kriterierna ger innehållet

En rektor på Poppius Journalistskola berättade en gång för undertecknad (om än i lite svepande ordalag), att på 1970-talet var den gemensamma nämnaren bland de sökandes motiv att man ”ville förändra samhället genom att ställa sig på de svagas sida”, medan 1990-talets studenter ”sökte ett spännande yrke där man kunde förverkliga sig själv, möta kändisar och i bästa fall få synas i TV”. Analogin är kanske inte självklar – men man ska inte underskatta betydelsen av hur belöningssystemen ser ut när man söker förklaringar till varför människor ägnar sig åt det de gör. Byt i kriterierna ut antalet engelska artiklar, ämnesrelevans, förväntningar om erfarenhet av ledning och planering av forskning och samverkan, mot antalet maktkritiska, samhällsrelevanta och svenska artiklar, författade på tvärs mot subdisciplinens eller de överordnande kollegornas skolbildning – och du skulle snart se en annan svensk statsvetenskap. Kanske skulle vi då få fler av de statsvetenskapliga intellektuella debattörer, ordningsmän och folkupplysare som Marie Demker – och flera andra i Göteborgspanelen – efterlyser. För vem, frågar Demker, ”behöver en statsvetenskap som inte engagerar sig i det egna samhällets politiska frågor?”[9]. Åsikterna gick ibland isär under diskussionen, men alla i panelen tycktes sluta upp bakom idén att statsvetare kan lämna viktiga, normativa bidrag till samhällsdebatten (särskilt så när det gäller den ekonomiska politiken, enligt Lars Calmfors) – om fler i skrået lyckas sätta sig över rädslan att bli stämplad eller etiketterad.

Problem och lösningar

Bland de hot som målades upp (och recept som skrevs ut) under debatten kan också nämnas risken för en urvattnad och försämrad statsvetenskaplig grundutbildning som en följd av sänkta krav på studenterna och inom-disciplinära revistrider med arbetsdelning och splittring som följd. Lösningarna och framtiden låg, om än inte enligt en enhällig panel, i de stora programmen (eftersom de bästa böckerna inte längre skrivs av en ensam forskare på sin kammare) och en betoning av det generella och den disciplinövergripande relevansen.

Att vara eller inte vara statsvetare

Ett annat lite känsligt och frånvarande ämne under debatten var att många statsvetare kanske borde göra något annat, eller åtminstone lämna akademin, eftersom det inte finns plats för alla.[10] Lite grovt kan vi kanske dela in statsvetarkåren i en liten klick internationellt eller nationellt lysande stjärnor, en större grupp av (ibland) entusiasmerande lärare, handledare och verksamhetschefer, en likaså relativt väl tilltagen skara av erkänt skickliga forskare, om än inte rikligt citerade, än. Och så en kort men ofta uppringd lista på statsvetare som i den tredje uppgiften ser en plikt och ett nöje i att kommentera och recensera politiker och politik i våra medier. (Vissa ingår förstås i flera av dessa kategorier.)

Men så finns det också de som inte bestämt sig. Som i brist på förmåga eller drivkraft inte lyckas förlänga sitt CV enligt meriteringskonstens alla regler (åk utomlands, koppla upp dig mot olika nätverk, visa dig på konferenser, skriv engelska artiklar och böcker själv och med andra, sök pengar hela tiden, undervisa, ta administrativt ansvar, ta plats!), för att åtminstone ha en teoretisk chans till en fast tjänst någonstans, någon gång. Systemet tillåter (än så länge) denna grupp att klamra sig fast, att hanka sig fram, att bidra med lite här och där. Utslagningsprocessen fungerar bra i slussen in till forskarutbildningen, eftersom de allra flesta aldrig kommer in. Och om än ibland med känslan av att ha utsatts för godtycke hos de refuserade, så sker ju en ständig urskiljning i samband med stora och små utlysningar av forskningsmedel. Men den där sista knuffen, i all välmening, av en överordnad kollega ut mot andra äventyr ser vi inte så ofta. Steget får man ta själv. Men vart? Och när?! Liksom en relation som vänder efter några motiga år kan ju också en karriär plötsligen och lite oväntat ta fart. (Begrunda också detta, du statsvetare i limbo!).

MAGNUS ERLANDSSON

STATSVETENSKAPLIGA INSTITUTIONEN

OCH SCORE, STOCKHOLMS UNIVERSITET

---

[1] ”Nonsens på styltor – om kritiskt tänkande och vetenskapens ansvar”, Filosofiska rummet, SR P1, 2010-10-24.

[2] Pigliucci, Massimo (2010), Nonsense on Stilts: How to Tell Science from Bunk, University Of Chicago Press.

[3] Första ledet i titeln är ett uttryck taget från Jeremy Bentham (1748-1832), engelsk filosof och upphovsman till utilitarismen. Bentham använde detta uttryck för att avvisa idén om naturliga rättigheter. Redan (mänskliga) rättigheter var nonsens och naturliga rättigheter var ”nonsens på styltor”.

[4] Se till exempel rapporten från Vetenskap och Allmänhet (VA), Slitsamt förvärvat och snabbt fördärvat? – en studie av förtroendet för forskare (VA-rapport, 2011:1). Rapporten och den årliga så kallade VA-barometern visar att andelen tillfrågade med stort eller mycket stort förtroende för forskare vid universitet och högskolor sjönk från 75 procent 2009 till 63 procent 2010. ”De flesta med litet förtroende menar att forskningen antingen är styrd – av företag, politiker eller forskares egna intressen – eller komprometterad av fusk och oegentligheter. Många anger även att forskningen är för ’flummig’, att den ger för lite resultat eller helt enkelt är onödig.” Citat från http://v-a.se/2011/03/slitsamt-forvarvat-och-snabbt-fordarvat-en-studie-av-fortroendet-for-forskare, per den 15 mars 2011.

[5] ”Statsvetenskap – ett ämne i tiden?”, debatt på Statsvetenskapliga förbundets årsmöte i Göteborg 2010 (30 september – 2 oktober 2010), ledd av Ulf Bjereld och med Lars Calmfors, Marie Demker, Lauri Karvonen, Cecilia Malmström och Bo Rothstein i panelen.

[6] Statsvetenskap som ämne – brist på maktkritik och hot om bristande relevans?, bloggpost signerad Marie Demker: http://vanstrastranden.wordpress.com/2010/10/03/statsvetenskap-som-amne-brist-pa-maktkritik-och-hot-om-bristande-relevans/

[7] Nilsson, Rangnar (2009), God vetenskap: hur forskares vetenskapsuppfattningar uttryckta i sakkunnigutlåtanden förändras i tre skilda discipliner, Göteborg Acta Universitatis Gothoburgensis.

[8] Nilsson, Rangnar (2009), Vad är god vetenskap?,,i Tvärsnitt 2: 2009,  http://www.vr.se/6/121.html

[9] Statsvetenskap som ämne – brist på maktkritik och hot om bristande relevans?, bloggpost signerad Marie Demker: http://vanstrastranden.wordpress.com/2010/10/03/statsvetenskap-som-amne-brist-pa-maktkritik-och-hot-om-bristande-relevans/

[10] Debatten snuddade vid detta ämne när Bo Rothstein (kanske med en blinkning åt panelens Cecilia Malmström, disputerad statsvetare men nu EU-kommissionär för inrikes frågor), tipsade om att ”statsvetare kan göra mycket nytta på andra ställen än inom disciplinen”.